Tankar
Idag är en dag med mycket tankar och funderingar och har varit det i några dagar, eller sen i söndags då familjen var med om en händelse som jag inte kan skriva ut här pga polisen..
Det var dels det som gjorde att jag valde att inaktivera mitt facebook konto sen i måndags och än så länge tycker jag bara att det är skönt att inte vara inne på facebook men kommer nog längta tillbaka snart :)
En sak har jag funderat länge på och det är att hur mycket orkar en människa vara med om innan man faller??
Hur stark är man igentligen?? Hur mycket orkar en människa innan man bryter ihop totalt eller blir knäpp`?
Och nej detta inlägg är inte menat att det ska bli nått depp inlägg men har bara haft så mycket i skallen den senaste tiden.
Som många av er vet så har jag/min familj varit med om en hel del dödsfall och tunga besked dom senaste åren..
Farfar dog 2004 (stroke)
Pappa 2005(cancer)
farmor 2007 (sviter av en stroke)
mormor 2008 mars (hjärninfarkt)
syster 2008 april (droger+ sjukdom)
morfar 2011(hade varit dålig ett tag)
Som ni ser så hade vi 5 dödsfall på 3 1/2 år, man hann verkligen inte resa sig upp innan nästa familjemedlem dog.
Detta har inneburit väldigt många tårar, farväl och mycket tankar och smärta.
Det som verkligen tog mig hårdast var att pappa vart sjuk och dog självklart då jag bara var 17 år och allt gick på 8 veckor från det att vi fick beskedet och till han somnade in.
Och alla dessa dödsfall har självklart tagit mig väldigt hårt och lämnat ett sår i mig..
Jag kan ärlig tala om att efter alla dessa dödsfall så väktes en stor ångest i mig, jag klarade inte av skolan så missade väldigt mycket i 2an på gymnasiet när pappa dog, jag började skada mig själv och tillösut slutade man äta då man inte var hungrig så jag var väldigt smal en tid efter pappas dödsfall, allt började väl igentligen när farfar dog 04.
Men ca 1 år efter att pappa dog så vägde jag nog som minst runt 45 kg och ni som har sett mig då vet hur jag såg ut och det var inte fint på mig..
Ändå har jag alltid fått höra av folk vi känner och vänner runt mig att jag förstår inte hur ni kan vara så starka, vi beundrar er som har orkat. Men såg dom inte smärtan som vi bar på? Att vi gick på knäna ett tag? Såg dom inte att jag var mindre och mindre utan att reagera? Såg dom inte att jag, mina syskon och mamma gick igenom ett helvete? Även om vi drog på ett fejkat leende så tycker man ju att nån borde ha sett smärtan.
Man fick alltid höra av folk att livet går vidare bara att resa sig igen, men inte så lätt alltid tyvärr..
Jag har alltid funderat på att gå till en kurator eller nått för att ge det en chans, men man är ju rädd att bli dumförklarad efter så många år. Nån som har gått och fått hjälp efter många år?!
Jag har ju aldrig fått "hjälp" av nån utomstående efter all sorg och alla tankar.
Jag kommer alltid att ha saknaden efter pappa och alla mina nära som har blivit änglar, det såret som jag fick när dom lämnade oss kommer nog alltid att finnas kvar.
Jag har alltid visat mig som den som är stark men igentligen så är jag inte det.
Senaste tiden så har jag börjat sakna min pappa extremt mycket och önskar att han var här och jag tror mycket beror på att jag har fått världens finaste dotter och hade velat att dom skulle ses, dom hade älskat varandra.
Jag ska inte skriva så mycket mer om mina tankar just nu då detta inlägg vart väldigt rörigt och jag ber om ursäkt för det.
Ni kommer att få höra allt från början när jag har tid och orka att berätta allt.
Jag är evigt tacksam över att jag har min familj, mina vänner(dom få jag har kvar) och min egna lilla familj här hemma. Jag älskar er högst!
Vem hade trott i allt detta hemska så skulle jag nu sitta här snart 26 år, vara förlovad med en underbar kille och tillsammans skulle vi ha en dotter som blir 1 år nu den 7 mars.
Det är ni som gör livet värt och ni är det finaste jag har.
Emilia är mitt liv, min glädje och mina andetag <3
