Mamma till Emilia och gravid med Lillebror ❤

 

Jag ber om ursäkt i förväg för detta inlägg som kommer bli ett väldigt ärligt och öppet inlägg med mina tankar och funderingar.

Gillar ni inte såna inlägg så kan ni klicka vidare, elaka kommentarer tar jag ändå bara bort.

 

Jag förstår verkligen inte hur en del människor tänker.

Jag önskar att mer människor kunde förstå att man inte alltid är på topp även om man ibland fejkar och visar sig glad utåt, även om jag är förlovad med världens bästa kille (enligt mig) och är mamma till den finaste tjejen som finns på denna jord som blir 14 månader idag så kan öven jag ha mina dagar då jag tänker mycket och är ledsen.

Men enligt många så kan jag inte vara ledsen eller nere då jag har barn.

 

Många förstår inte att när man har haft en del motgångar i sitt liv och alla dödsfall som vi har haft så faller man ibland för att sen resa sig igen.

Jag förstår inte hur vi har orkat oss igenom allt? är man starkare än vad man tror?

Klarar man mer än vad man förstår?

 

Vi i våran familj har fått ta dödsfall efter dödsfall och nu är vi väldigt få i släkten som faktiskt lever.

Den första smällen kom när farfar gick bort i hjärnblödning i Oktober 2004, det var mitt riktigt första dödsfall och jag minns vad knäckt jag vart, sen när man började resa sig igen efter det och hantera saknaden så åkte pappa till läkaren för att ta en ,massa prover och då kom nästa smäll, han fick beskedet CANCER!

Allt gick så fort så på 8 veckor gick han bort efter 8 operationer på mindre än 4 veckor, hur tar man det som barn, syrran var 20, jag 17 o lillebror 15..

Det är deet tuffaste jag har varit med om i mitt liv men på nått sätt hittar man stöd hos varandra och kämpar vidare ihop.

Tredje smällen kom när mamma hittade farmor liggandes i hallen och hade fått en stroke och hamnde på hem och dog i mars 2007 (fick stroken i maj 2006) i sviterna efter sin stroke, då var det dax igen att orka sig igenom detta.

Sen 2008 då hade vi två dödsfall på lite mer än 1 månad. mormor åkte in med ambulans för att ett magsår hade brustit och under operationen fick hon en hjärninfarkt och dog några dagar senare i mars sen var det dax för hennes begravning några veckor senare sen ringer mamma och berättar att dom har hittat våran syster död hemma i april , hur orkar man resa sig igen och kämpa??!

 

Sen kom sista smällen när min morbror ringde och talade om att våran morfar hade dött i januari 2012, så det vart begravning nån vecka senare i Finland..Lilla morfar.

Vi har alltid fått höra att folk beundrar oss då vi har orkat ta oss igenom detta och att vi är så starka men jag känner mig inte så stark som alla säger, det är mycket jag håller inom mig och har gjort i alla år då jag inte tycker om att gråta inför folk, jag vill vara den starka som hjälper alla andra.

Har mina dagar då jag gråter mig till sömns men även dagar då jag skrattar och minns.

 

Det som gör mig mest ledsen är att ni aldrig får träffa mina barn, min sambo, ni missade mig student, ni kommer inte få vara med på mitt bröllop och se alla roliga saker.

Det är för er våra änglar som jag lever!

Jag älskar er alla och kommer aldrig att glömma er, kommer berätta för Emilia om er.

 

Jag tycker att folk runt oss borde förstå att man inte alltid är på topp, även om man är lycklig och mår bra så har man rätt att vara ledsen och sakna sina änglar!

Vad är jag ute efter med detta inlägg?

Jag vet faktiskt inte, är nog mest att få skriva av mig lite, så nej jag är inte ute efter att folk ska tycka synd om mig.